Varje gång jag blundar
Jag närmar mig. Station för station.
Förhoppningen om att få se dig stiger ju närmare Rotebro jag kommer.
Det känns som en ballong, som fylls med mer och mer luft inuti min kropp.
Jag kommer närmare och närmare för varje sekund som går.
En station kvar, jag kan inte vänta längre.
Jag vill se ditt ansikte. Nu. På riktigt.
Det känns som jag ska spricka, som att ballongen inuti mig ska spricka.
Varje millimeter känns som en mil, och varje andetag känns som mitt sista.
Jag börjar se perrongen. Tåget saktar in.
Jag börjar tvivla. Vill jag verkligen träffa dig?
Tåget stannar, lika fort som mitt hjärta.
Jag letar efter ditt ansikte. Det står endast ett fåtal personer på plattformen.
Ingen av dom är du.
Ballongen i mig sprängs. Exploderar.
Luften sprider ut sig inifrån och letar sig uppåt till bröstet.
Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.
Trycket pressar ut all luft ur min bröstkorg och sipprar ut igenom strupen.
Det känns som mina luftrör krossas, centimeter för centimeter.
Jag andas ut all luft i en stor suck.
Jag slutar andas medan jag passerar spärrarna.
Jag inbillar mig att smärtan inte existerar när jag inte andas.
Så jag håller andan ner för trappern, genom tunneln och ut ifrån stationen.
Jag springer till bussen, sätter mig ner och drar in ett djupt andetag.
Luften jag andas in bränner återigen i strupen och jag blundar.
Smärtan försvinner lika fort som vätskan lämnar mitt slutna öga.
Jag ser dig.
Jag ler.
Jag ser dig, varje gång jag blundar.
© Amanda Herou
25/8 2011
Goddag.
Hej.
Jag har funderat lite över hur jag ska göra med bloggen...
Det blir så att jag behåller den. Meeeen, jag kommer inte direkt blogga.
Jag kommer istället börja lägga upp mina egenskrivna texter, mina bilder osv.
Men även bilder, texter och youtube-klipp som tilltalar mig på något sätt.
Sååå.. Det här blir troligen mitt sista "Hejjagharingetliv-inlägg".
Godkväll kääära läsare... HAHA!
Randomness
Heeeeej <<<<:
Jag har inget liv <33333333333333333333333333333
Bevis;
internet.
Hej!
Jag är i Skåne hos min farbror och så. Ska fira midsommar med min pappas släkt. Awesome.
Jag har inte brytt mig om internet sen i söndags då vi åkte ifrån Stockholm.
Och nu gick jag in på FaceBook, DayViews osv... Såg några bilder på dig.
Klump i magen.
Klump i halsen.
Hål i magen.
Hål i hjärtat.
Full jävla cepe hjärna. Full med massa tankar. Vet inte vad jag ska göra, säga osv.
Vi kanske börjar i samma skola till hösten, så jag vill varken säga eller göra någonting som kan förstöra våran vänskap.
Fyfan. Vet inte vad jag ska göra.
Meeeen... Välkommen tillbaka du äckliga och fula ångest. Fyfan.
Min sommar dog precis eeehejfacnd .ªmv sz›…Smlk-fmv dmlkdfmkldf faaaaaaaaaaaaaaaaan...
Ehm, vi hörs eller något.
-
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva dagen.
Den började okej.
Jag vet dock inte vad som gick snett...
Det blev för mycket på en gång och jag valde att umgås med fel person.
Jag åkte ifrån allt.
Åkte till någonting jag sett fram emot i många månader nu.
Och det var underbart.
Dom är underbara.
Jag har världens finaste och bästa vänner.
Relativt nya vänner.
Men riktigt riktigt riktigt bra vänner.
Vi känner inte varandra så väl än.
Men jag älskar att umgås med er.
Älskar att skratta med er.
Uhu.
Verkligen så värd kväll.
Mådde så dåligt i morse av olika anledningar.
Men att träffa så fina personer får en verkligen att känna sig värd och uppskattad.
Verkligen.
Jag vet inte hur många gånger jag kan säga att ni är bäst.
Men ni är verkligen bäst.
Och ni räddade mitt liv idag.
På riktigt.
Jag älskar er.
~slut/början~
Du är seriöst min bästa vän.
Jag skulle dö utan dig.
En skoldag utan dig är fan ett rent helvete.
Och jag kommer att sakna dig så sjukt mycket efter den här fredagen.
Men jag kommer verkligen kämpa för att hålla mig kvar.
Jag ska fan aldrig lämna dig.
Jag har lovat det.
Jag ska hålla det.
För du är min bror.
Du är min bästa vän.
Och du kommer alltid att vara det.
För du är den person jag kan lita på.
Jag kan prata med dig om exakt allt.
Jag har gråtit framför dig.
Och ja, du vet hur det har varit.
Jag försöker att vara bäst.
Men även om jag misslyckas så accepterar du mig.
Precis som jag accepterar dig.
Åh, vafan skulle jag vara utan dig?!
~
Godnatt.
Jag vill hem.
Jag har typ fantomsmärtor eller något...
Jag vet inte vad det är.
Men jag har en så djävulsk hem-längtan.
Fast jag redan är hemma.
Det är nog det lättaste sättet att beskriva det på..?
Jag längtar hem...
~
Kan det bero på att jag ser dig som hemma just nu?
Eller jag kanske bara inte passar in i Stockholm längre..?
Det kanske knakar för mycket mellan mig och mina "vänner"..?
Kanske känner jag mig bara oerhört rastlös..?
Jag har fan ingen jävla aning.
Jag hoppas bara att känslan försvinner snart.
För den håller mig vaken, orolig och rädd om nätterna.
Men vad vet jag..?
Inte ett jävla piss tydligen.
~
Jag borde sluta skriva om sånthär i bloggen.
Ingen bryr sig och ingen läser.
Godnatt.
Du är det finaste jag vet.
Jag sitter här och kollar igenom alla bilder.
Alla bilder på dig.
Du är så jävla vacker.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Alla vet redan känns det som.
Men gör du det?
Knappast.
Och om du nu visste...
Vad skulle du gjort då?
Skulle du hata mig?
Älska mig..?
Vad skulle hända?
Jag vågar inte tänka i dom banorna.
Men ändå gör jag det...
Du och jag, överallt.
Föralltid.
Tillsammans.
Du och jag.
Men jag vet att det aldrig kommer att hända.
Jag vet redan att jag kommer sitta och kolla på, medan du hittar någon.
Någon som är så jävla mycket bättre än mig.
Jag kommer vara glad för din skull, men så jävla ledsen för min förlust.
Jag har förlorat många.
Men du kommer att vara min största förlust.
Och jag kommer ändå vara glad för att jag fått lärt känna dig.
Du är en underbar person.
En underbar vän.
Och troligen en underbar pojkvän.
Men det lär jag aldrig få reda på.
Jag vill glömma dig.
Men allt jag ser är dig.
Jag drömmer om dig.
Medvetet och omedvetet.
Dag och natt.
Då, nu, imorgon.
Jag lovar.
Jag skulle verkligen försöka.
Jag skulle försöka att vara bra för dig.
Försöka vara världens bästa.
Verkligen försöka för dig.
Jag vill ge dig allt, men jag vet att jag inte kan.
Men jag kan ge dig mig.
Ge dig hela mitt liv och allt jag äger.
För jag...
Jag är kär i dig.
Jag älskar dig.
Jag vill så gärna bara skrika det till dig.
Säga ditt namn.
Säga att jag älskar dig.
Till dig.
Men jag går hellre runt och hoppas än att sluta och bli besviken.
För just nu är det hoppet som håller mig vid liv.
Tankarna om oss.
Du.
Det är du som håller mig vid liv.
Du håller mig omedvetet vid liv.
Jag gråter.
Men jag älskar dig.
Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag vet ingenting längre.
Det enda jag vet just nu, är att jag älskar dig.
Jag älskar dig...
Hatad.
Hejsan.
Jag ville bara berätta hur sjukt äcklig och hatad jag känner mig idag.
Det börjar med att jag blir tvungen att gå på min väns skolavslutning med lockigt, fixat jävla cepe hår.
Jag plattar alltid mitt hår, men hennes plattång var trasig så jag kunde inte.
Fan.
Sen ville jag verkligen försöka se bra ut... Skulle träffa massa fint folk och en speciell person.
Men nej, istället ser man ut som en jävla femåring. GAH!!
Dessutom hatar alla mig. Alla jag ser kollar på mig som om jag vore skit.
Alla hatar mig.
Ingen pratar med mig osv.
Seriöst.
Man börjar också se mina ärr, och det stör mig som fan.
Vad ska folk tro om mig?!
Jag vill dock inte veta vad de redan tänker om mig.
.
Jag ska nog sova nu.
Godnatt eller någonting annat trevligt.
Kvällen slutade med uppsatt fult hår med utväxt osv;
(Fyfan vad äcklig)
Hemma nuu!! :D
Paris
Hello bitches!
Nu sitter jag troligen på planet ifrån Arlanda till Paris!! Det går i alla fall 06.50.
Klassresa, <3
Herregud, har sparat pengar sen 4an, helt sjukt!
Men vi hörs kanske när jag kommer hem. Då blir det nog en enorm bildbomb :D
GAAAAAH!!!!!! Har längtat så sjukt jävla mycket!!! :D
~
Jag blundar.
Tvingar tårarna att stanna innanför ögonlocken.
Pressar in dom.
Försöker att visa min starka sida.
Den "starka" sidan.
Den sida som nu har blivit min svaga.
Den starka sidan som inte visar någonting för någon längre.
Där jag sparar allt dåligt.
Det som bara kommer fram när jag är själv.
Jag har blivit för stark.
Det har tippat över.
Det starka har blivit det svaga.
Och jag är inte mig själv längre.
Jag kommer aldrig att bli mig själv igen.
Inte efter det som hänt och händer.
Inte efter det som ska hända.
Som ett glas krossas jag.
Av dig.
Jag blundar.
Tråkigt som fan
Morgon..?
Är det mina egna hjärtslag, tystnaden eller smärtan?
Är det tomheten?
Tomheten som jag känt i snart fyra år.
Fyra smärtsamma år.
Fyra år som stärkt mig, som fått mig att bli så kall.
Eller är det saknaden?
Saknaden av den person jag aldrig träffat, knappt känner men ändå saknar.
Är det rädslan?
Rädslan att jag kommer mista er, att det bara kommer ta slut.
Som redan hänt med så många andra.
Jag känner mig så förvirrad. Jag vet ingenting längre.
Jag har ingen aning.
Är det mina hjärtslag, tystnaden eller smärtan,
som håller mig vaken ännu en natt?
Natt.
Hej.
Jag vaknade för snart 5 timmar sen. Jag kan inte somna om. Onödigt att försöka nu ändå.
Jag somnade direkt när jag kom hem ifrån skolan. Dvs vid 17 tiden. Inte okej.
Vaknar dessutom på ett av de obehagligaste sätten hittills. Vid klockan 00.
Jag vet inte vad jag ska göra, har inget att göra på datorn då jag kollat igenom aaaallt. Dvs bloggar, FaceBook, bdb, ec osv.
Funderar på att gå ner och duscha. Men jag vet inte.
Just nu sitter jag i mitt kära fönster. Det är ganska fin ute såhär tidigt på morgonen...
Eller vad tycker ni?
Aja, jag ska nog gå ner och duscha. Det blir en seg morgon idag. Kommer nog att utnyttja tiden till att fixa håret och sminka mig i evigheter.
Kul va..?
Fast neh.
Bild på mitt fönster i vintras;
Låtval..?
