Jag närmar mig. Station för station.

Förhoppningen om att få se dig stiger ju närmare Rotebro jag kommer.

Det känns som en ballong, som fylls med mer och mer luft inuti min kropp.

Jag kommer närmare och närmare för varje sekund som går.

En station kvar, jag kan inte vänta längre.

Jag vill se ditt ansikte. Nu. På riktigt.

Det känns som jag ska spricka, som att ballongen inuti mig ska spricka.

Varje millimeter känns som en mil, och varje andetag känns som mitt sista.

Jag börjar se perrongen. Tåget saktar in.

Jag börjar tvivla. Vill jag verkligen träffa dig?

Tåget stannar, lika fort som mitt hjärta.

Jag letar efter ditt ansikte. Det står endast ett fåtal personer på plattformen.

Ingen av dom är du.

Ballongen i mig sprängs. Exploderar.

Luften sprider ut sig inifrån och letar sig uppåt till bröstet.

Det gör ont. Det gör fruktansvärt ont.

Trycket pressar ut all luft ur min bröstkorg och sipprar ut igenom strupen.

Det känns som mina luftrör krossas, centimeter för centimeter.

Jag andas ut all luft i en stor suck.

Jag slutar andas medan jag passerar spärrarna.

Jag inbillar mig att smärtan inte existerar när jag inte andas.

Så jag håller andan ner för trappern, genom tunneln och ut ifrån stationen.

Jag springer till bussen, sätter mig ner och drar in ett djupt andetag.

Luften jag andas in bränner återigen i strupen och jag blundar.

Smärtan försvinner lika fort som vätskan lämnar mitt slutna öga.

Jag ser dig.

Jag ler.

Jag ser dig, varje gång jag blundar.

© Amanda Herou

25/8 2011