Måste bara skriva av mig lite.

Jag känner mig i alla fall så sjukt förvirrad just nu. Allt går fel och jag vet inte vart någon står längre. Jag har alltid haft en "förmåga" att läsa av folks tankar och känslor. Men nu har jag haft ganska mycket med mig själv och med min familj osv så jag har blivit av med det. Det känns jätte konstigt när jag pratar med folk. Jag kan inte se om de menar det de säger, om de är glada/ledsna osv. Jag har även slutat att förstå vissas ironi. Och när jag inte får några känslomässiga intryck så blir jag bara sjukt irriterad och det går oftast ut över andra, och jag hatar det.

Det ända jag verkligen bryr mig om är folk i min omgivning, och jag vill inte att de ska gå ut över dem. Då blir det antingen att jag tar ut ilskan och ångstan på mig själv. Antingen så gör jag dumma saker, som jag inte ska ta upp i bloggen, eller så gör jag ingenting. Jag bara sover, orkar inte göra någonting alls. Det är jätte jobbigt. Jag är verkligen en människa som måste umgås med folk för att "bota mina sorger" eller vad man ska säga. Så det blir bara värre och värre.

Nu tänker ni säkert "Men vafan, gör något åt saken istället för att sitta och klaga!". Men då kan jag säga att jag har tagit upp det med mina föräldrar så att jag har börjat prata med en psykolog igen. Det var verkligen inte mitt förslag eftersom att jag har svårt att öppna mig och lita på folk. Det känns bara stelt att sitta och prata med någon om ens liv och ens "problem". Men jag gör det ändå! Jag gör det för att mina vänner peppar mig till det. De vill inte att jag ska må som jag mår. De vill hjälpa mig. De har försökt och fattat att det behövs mer än att bara prata av sig. Jag behöver tydligen professionell hjälp, och nej jag skäms inte över det. Jag tycker bara att det är jobbigt.

Tack Alexander, du har verkligen peppat mig igenom mycket. Och du finns alltid när jag behöver dig. Tack fina du!

Tack Gabriel, vi har inte känt varandra så länge, väldigt olänge faktiskt. Men du är jätte fin och du lyssnar faktiskt på det jag har att säga. Tack. <tre

Tack Isabell, du är en underbar syster och försöker alltid att finnas. Så glad över att du lyssnar på mig när jag klagar som ett jävla barn. Tack!

Tack Nicole, du lyssnar verkligen och vi kan prata om allt. Så skönt att inte vara den enda som inte alltid mår bra! Tack bebi!

Tack Rasmus, du finns alltid, både utanför och i skolan. Utan dig som stöd skulle jag inte orka gå till skolan de dagar då allt bara går åt helvete. Tack.

Tack alla konventare, ni gör verkligen allt så mycket lättare! Man kan ha roligt med er. Alltid. Man kan verkligen vara sig själv och man känner sig hemma i ert sällskap. Sluta aldrig med att vara som ni är! Dvs helt jävla underbara! Tack!